Antagningsintervju på Fridhems Folkhögskola

2010-11-23 | 09:45:57
Kan juh säga direkt att jag inte blev särskilt imponerad av det jag såg gällande fotolokalerna.
Men eftersom jag läst Fotografisk Bild A på Kungsmad i Växjö så har jag kanske för höga kriterier att jämföra med.
De skall juh trots allt ha de bästa fotolokalerna och det bästa fotobiblioteket i Växjö.

Sedan äger de ingen studio på Fridhems Folkhögskola. Man är lite begränsad i vad man får fota, tanken är att man skall ut och fota människor i vardagen typ. Ingen studio, inga landskap.. Dåligt.

Man måste skaffa egen analog systemkamera, man får stå för eget fotopapper och fotorullar, kostnaderna och utgifterna man kommer att få av att gå fotoprofil är väldigt kostsamma helt enkelt, för att göra mig kortfattad.

Jag vet inte om jag vill lägga ut så mycket pengar på en skola som inte ens har ett ordentligt mörkrum att framkalla filmrullar i och inte ens äger en studio. Den skolan fick mig att smått tappa lusten att fota, och det är inget positivt om det är just det man skall hålla på med där.

De hade även ett annat slags system gällande resten utav ämnena man skall läsa vid sidan om fotolektionerna.
Det kallades för en 8-veckors-period. Det innebär att man läser ett ämne i åtta veckor, sedan är man klar med det, och så läser man ett nytt ämne nästa 8 veckor. Jag som lätt blir uttråkad och rastlös av att ha ett återkommande mönster i vardagen känner inte att det är något som riktigt kommer funka för mig. För jag behöver lite mer variation med ämnena tror jag. Även om det är ett smart sätt för att lättare klara av ett ämne, just för att man bara behöver koncentrera sig på just ett. Men jag vet som sagt inte.

Jag tror nästan att det blir bättre att jag väntar i 6 månader till, letar upp en hel bunke med teaterlinjer och teaterpedagogutbildningar och söker utav bara fan till dem. Lägger ner både hjärta, själ och mycket tid på att vara bra förberedd inför dem, och förhoppningsvis lyckas bli antagen på åtminstone en utav skolorna.
För det är juh egentligen det jag vill.

Frågan är bara vad jag skall sysselsätta mig med de kommande 6 månaderna, hur jag skall lösa pengaproblemet och hur jag skall fylla min vardag på ett meningsfullt vis. Usch och suck.


Tror jag vet hur jag skall göra nu

2010-11-20 | 12:41:08
Jag har tänkt lite på det där med Fridhems Folkhögskola. Eller ja, inte jättemycket.
Men det slog mig precis, när jag satt och tittade på ett foto i en persons blogg och läste den tillhörande texten, hur mycket jag saknar att arbeta i en fotostudio och ett mörkrum. Hur gärna jag vill få chansen att få fortsätta göra det!
Så jag tror att utifall jag kommer in på Fridhem så tänker jag börja där.
Då har jag både en chans att flytta hemifrån, börja få en inkomst igen, få hålla på med foto och få betyg i Samhällskunskap A.

Samtidigit tänker jag nog kanske ändå, eventuellt, söka till några teaterlinjer och teaterpedagogsutbildningar som jag har hittat, och om jag kommer in denna gången så får jag kanske hoppa av på Fridhem, fast det ger inte ett så bra intryck. Eller så söker jag inte, slipper känna den jobbiga känslan av att antingen behöva hoppa av eller missa min chans som kommer att komma ifall jag blir antagen.

Jag får helt enkelt vänta 6 månader sedan när jag slutat på Fridhem med att komma vidare.
Om jag nu kommer in på Fridhem vill säga, det vet jag juh inte.
Vi får se, vi får se..

Prövotid

2010-11-19 | 17:09:32
Tänkte prova att ha den här bakgrunden ett litet tag nu. Se hur jag känner.
För på något vis känns denna bakgrunden mer som mig än den andra, vita. Vitt är inte riktigt min grej liksom.
Men jag är ändå lite osäker på om det går ihopa riktigt med resten; headern t.ex.
Vad tycker ni? Ser det bra ut? :)

Svåra val

2010-11-19 | 11:41:51
Jag vet inte om jag orkar gå omkring sysslolös, utan skola eller något meningsfullt att fylla dagarna med ännu ett halvår. Men jag vet inte om jag vill börja på Fridhems Folkhögskola i januari, gå något som jag är bara lite intresserad av att gå och på grund av det missa chansen att kunna söka till miljontals med teater- och teaterpedagoglinjer till hösten. Och sedan behöva vänta ett halvår efter jag gått färdigt den Allmänna Linjen med Fotoprofil på att kunna söka till sådant som jag mest av allt vill studera och utvecklas i för att hamna på vägen mot mina drömmar. Svårt val.

Egentligen så vet jag väl redan vad jag vill. Det är juh det som jag väntat på hela tiden. En ny möjlighet att söka till det jag vill studera för att kunna arbeta med.
Men jag vet inte om jag orkar att sitta hemma ett halvår till som sagt. Är inte så sugen på att arbeta heller, eftersom jag vill studera, men det blir jag tvungen att göra om jag väljer att vänta de sex månaderna till.
Men sedan måste man juh lyckas hitta ett jobb också.. suck.

Och tänk om jag inte kommer in på någon utav de linjerna denna gången heller!
Då är jag tillbaka på samma jävla ruta. Usch, hemska tanke!

Men vi får se hur det blir. Jag skall åka till antagningsintervjun på måndag ändå, se hur det känns och hur det går.
Det blir kanske trots allt de som gör valet åt mig. Kommer jag inte in så finns det inte så mycket att göra åt det. Då får jag helt enkelt vänta. Men usch vad det kommer att göra ont i mig om jag får ännu ett nej.
Det känns juh som att folk har något emot mig då, eller att alla andra är så mycket bättre än mig.
En hemsk känsla det där, kan jag säga.


Massa val och oändligt kaos, det är vad mitt liv är fyllt utav just nu. Håhå-jaja.




För många söndertrasade drömmar

2010-11-18 | 18:28:40
Nä, jag tror att jag faktiskt får se till att lära mig att sluta uppmärksamma en massa andra hela tiden, ge respons och bry mig om dem stup i kvarten. För det känns som att jag inte får något för det.
Vissa förstår bara inte hur mycket jag bryr mig ibland, hur mycket jag försöker, hur mycket kraft och energi jag lägger på att finnas där för andra, trots mitt kaos till liv.
Trots att jag i stort sett minst en gång om dagen känner en komplett meningslöshet och inte förstår vad jag har att existera för egentligen. Men ändå så är alla andra så jävlans upptagna av sig själva och tänker inte på att jag behöver någon jag också.

Ingen kommer att bli van vid att det bara poppar upp en massa skit hela tiden, ingen skall behöva bli det heller. Ibland undrar jag dock om ifall vissa inte tänker just så; "äh, hon är van, hon klarar att ta sig ur det igen." Det har inget med det att göra, att man är van. Det har med kämparglöden att göra, med envishet och den ständiga dragkraften att någon gång få uppnå det man drömmer om.

Jag vet inte hur många gånger jag har "slagits" ned till marken, stannat där ett par timmar, några dagar, veckor och t.o.m. någon månad, innan jag plockat ihopa spillrorna, dammat av mig och försökt ta nya tag igen.
Av någon anledning så har jag ändå lyckats ha tillfällen mitt i skiten då jag mått lite bättre och faktiskt t.o.m. varit glad. Och det är oftast vid de tillfällena då jag är med vänner eller gör något som jag älskar. Men sedan så är det tillbaka till träsket igen.

Uh, jag blev helt plötsligt helt trött i skallen, blev för mycket tankar och känslor att få ihop på ett sätt så att någon annan ska kunna sätta sig in i det lite och förstå, och så börjar det även bli dags för sängen för mig.
Så jag tänker avsluta inlägget här.. Orkar inte skriva mer..



När själen och kroppen skriker efter något så pass mycket att det gör ont

2010-11-17 | 10:33:29
Varje gång jag hör eller läser att någon skall flytta in i en ny lägenhet så gör det så hemskt ont i hjärtat på mig. Det känns smått som att jag dör lite varje gång. Vilket jag har gjort rätt mycket på senaste tiden, för överallt hit och dit så är det folk som letar lägenheter, som hittar lägenheter och har råd till att flytta till lägenheter. Men inte jag. Gud vet hur mycket hela min kropp och själ skriker efter att själv få hitta en fin liten lägenhet som jag kan flytta in i. Min egen lilla "vrå" som jag kan inreda och sätta min personliga prägel på.

Jag har nämnt det förut, men jag skall nämna det igen; jag saknar faktiskt att bo själv och göra de där måstena som kommer när man flyttar hemifrån. Såsom att boka tvättid och tvätta kläder, ha städdagar, göra inköpslistor och gå och handla. Diska däremot är inget jag riktigt saknar, haha. Men det är sådant måste som man helt enkelt får leva med ändå.

Jag har så många planer inför när jag äntligen lyckas flytta hemifrån igen.
Massvis med inredningsidéer som jag vill göra till verklighet, middagsbjudningar med och utan tema, små spelkvällar, mindre fester, maskeradtillställningar, filmkvällar med en eller flera vänner. Och massavis med annat kul!
Åh, vad jag längtar!


Sluta blogga?

2010-11-13 | 23:35:02
Funderar på att kanske sluta skriva här, så folk intresserar sig för en in person och så man har något att prata om med dem som man träffar som läser bloggen. Smart tänkt va?
Det är väl ingen större mening i att ha en blogg egentligen när man knappt har några läsare, och inte får några kommentarer. Nä, då är det bättre med en dagbok. Men det känns iofs lite tråkigt på något vis.
Jag vet inte. Det är så jag känner nu iaf, ingen mening med att ha en blogg.
Men ibland kan det vara praktiskt att ha en, när man skriver hur man mår och sådant, sånt man inte pallar berätta för folk hela tiden. Så kan de lätt få läsa hur det ligger till och hur man känner. Så de förstår, och vet.

Vi får se hur det blir...

Ho-ho.. *eko*

2010-11-13 | 02:40:46
Gud, vad dött det känns här!
Folk läser, men ingen kommenterar, what's up with that?
Känns juh lagom kul, speciellt när man kommenterar för fullt hos vissa andra ibland. :/

Har förövrigt väldigt tråkigt.. Håller på att försöka vända rätt på dygnet någotsånär inför torsdag då jag skall in till Simrishamn i ottan och snacka litta med socialen.
Så jag sitter här själv mitt i natten och tråkar, utan en enda vaken själ att hålla mig sällskap.
Men sällskap över internet är bara blaj ändå, I want the real deal. Riktiga kroppar som man kan krama på.

Inte så värst många dagar kvar nu tills Agnes snubbe (=utbytesstudent) åker hem till Singapore igen, då fanken skall vi träffas!! yey, någon att umgås med! wiho!

Men jag vill komma iväg någon annanstans, utanför Österlens gränser vore nog det bästa.
Träffa lite annat folk, som Sofie kanske, och ett par andra söta töser!
Fast pengar, pengar, det behövs pengar. Och det har man inte så mycket utav.

Någon får gärna komma och hämta mig på något vis, och så åker vi till något ställe och gör plejset osäkert och beter oss helt galet! Det tycker jag låter som en BRA idé!

Känner att detta inlägget blir ett blabla-inlägg, så jag får sluta nu innan jag spårar ur, för sådant är jag bra på ibland.


BAI!


Mormor

2010-11-11 | 04:06:23
Jag känner mig så kylig när jag tänker på det här med mormors död.
Jag grät inte lika mycket på hennes begravning som på morfars, även om jag stod henne mycket närmre.
Dock så grät jag vääldigt mycket när jag precis hade fått reda på att hon gått bort, vilket jag inte gjorde när morfar dog. Jag visste om att han var döende, och när mamma lämnade mig ensam hemma för att vara med honom hans sista tid så fortsatte jag att leka som ingenting. Konstigt. Men när man är ett barn så ser man inte sådana här saker på samma sätt som när man är äldre.
Ens första begravning är nog väldigt intensiv ändå, och att se sin mamma och syster gråta är inte det lättaste när man är tio år.

Jag säger inte att jag inte grät när mormor begravdes, det gjorde jag, så snoren bara rann.
Men av någon anledning så hämtade jag mig mycket fortare, och pratade oberört med Agnes när vi gick med kistan till graven. Jag skäms för hur jag betedde mig. Så nonchalant på något vis, jag vet inte.
När vi väl stod vid graven och kistan hade sänkts ner och vi skulle kasta ner rosen, då kände jag hur jag började gråta igen, men jag svalde ner det. Ville inte gråta inför alla andra. Har svårt för att gråta inför andra, med vissa undantag. Det var därför som jag satt med ansiktet vänt bort ifrån alla andra i kyrkan, för att kunna släppa ut det utan att hålla emot.

Ända sedan begravningen så har jag gått runt i en slags förnekelse om att det faktiskt har hänt. Att mormor inte finns längre. Det känns alldeles för jobbigt att tänka på och kännas vid de gångerna som jag försiktigt öppnat upp för det verkliga läget. Förnekelsen började nog iofs redan efter att jag hade ringt till Davids mobil och gråtit honom i örat efter mamma hade ringt och berättat att mormor inte fanns längre.

Det är troligen därför jag inte grät så mycket på begravningen, för jag förstod det fortfarande inte riktigt, även om jag satt där i kyrkan och såg på kistan. Jag fattade inte att mormor var borta. Jag fattade inte att en person som funnits i mitt liv, som varit med så länge inte fanns längre. Jag förstod inte att de sakerna som varit så självklara med henne var borta. Jag kan fortfarande inte förstå det riktigt.

Trots att jag följt med mamma till mormors hus, sett det helt livlöst och "tomt", så förstår jag det inte.
Jag känner mig inte ledsen när jag är där. Men kanske lite vilsen.
På något vis visste vi väl alla att mormor inte hade långt kvar, men ändå så hängde jag inte med i svängen..

Men jag undrar om jag inte grät ur mig sorgen av mormors bortgång samtidigt som jag låg och grät pågrund av Tim i flera veckor. Jag tror nästan att det är därför jag känner mig så tom, för att de flöt ihopa med varandra på något vis. Jag känner mig bara så förvirrad, vilsen och helt ur balans.


Vila i frid mormor och morfar.

Purtaj hos Alex!

2010-11-07 | 22:55:08
Var på partaj hos Alex igår!
Här följer lite foton ifrån den, som får tala för sig själva.






Festen dog förvånansvärt rätt tidigt, men den var trevlig så länge den varade!

Stad i Ljus

2010-11-07 | 14:45:16
Vilken lust man får att verkligen trycka till de som kommenterar anonymt alltså.
Särskilt när man inte kan svara tillbaka och verkligen köra upp den korrekta informationen i fejset på dem. Fick en kommentar om att Halloween var för en vecka sedan. Ja, i USA firade de Halloween förra veckan.
Men det måste väl ändå vara Halloween när det är Alla Helgons Dag, right?
Vilket det var igår. Alla Helgons Dag är Halloween, punkt.


Här på Österlen så var det Österlen Lyser samma dag som Alla Helgons Dag, väldigt passande om ni frågar mig. Därför stod det bl.a. tända marschaller i vägkanterna som byborna hjälpts åt med att ställa ut och tända.
I Ö Hoby, årets ljusets by, så hade de byggt en Trojansk Häst som de tände på.
Jag var dock inte närvarande eftersom jag var bjuden på partaj hos en kompis.
Men min kusin skulle närvara, och försöka ta ett och annat foto.
Så jag får se vad hon tyckte och titta på fotona, bra som dåliga.

Tycker denna låten kan passa lite eftersom jag skrivit om Österlen Lyser

HALLOWEENPARTAJ

2010-11-07 | 04:14:57
Hade halloweenpartaj hemma hos mig i fredags.
Det var inte många som kom, men vi gjorde det bästa utav det! Och vi hade kul!





Men tiden gick alldeles för fort, och plötsligt så var det dags för tjejerna att åka hem.

Alla Helgons Dag

2010-11-06 | 15:52:38

Dagens skratt!

2010-11-04 | 20:19:12
Då fick man skratta lite idag också!


De senaste dagarna

2010-11-04 | 19:03:57
Humöret och lusten har gått upp och ner de här senaste dagarna.
En har ställt in i sista minuten pågrund av en mindre godtagbar anledning enligt mig, en anledning som denne kände till redan också och kunde klämt ur sig tidigare innan man fått upp förhoppningarna för mycket.
Ännu en person var tvungen att ställa in eftersom pengarna inte räckte och föräldrarna inte ville låna henne pengar till detta, en mer godtagbar anledning.

Blev såklart både besviken och ledsen av att båda var tvungna att ställa in, eftersom jag sett fram emot festen med lite fler gäster denna gången och lagt ner både hjärta och själ i det här.
Men saker och ting blir inte alltid som man vill och tänkt sig. Det borde väl jag om någon veta vid det här laget! Men ändå så hoppas man. Ändå så blir man lika besviken varje gång.

Men, som jag skrev till Sofsan; The party must go on.
And so it shall!
Imorgon blir det partaj! unts unts unts.



Bjuden på fest!

2010-11-01 | 21:00:12
Drömmer jag? Eller blev jag precis inbjuden att partaja med Alex och några utav hans vänner på lördag?
Tanken att vistas i ett rum med ett x antal nya människor som jag inte känner är lite skrämmande, men samtidigt så skriker kroppen och varenda liten bit av mig "GÅ, GÅ!!".
Varför inte liksom? Det är juh en chans för mig att komma hemifrån och träffa lite nytt folk, som Alex så vänligt påpekade att han tyckte jag behövde.

Även om hjärnan i panik letar och skriker efter en person att ta med för att känna någon form utav säkerhet så skall jag nog fan ta och närvara. Nu fanimej skall jag också göra något kul, annorlunda och framförallt nytt (för mig).
Kanske rentav så får jag någon ny bekant också, men jag skall inte hoppas för mycket på den delen ändå.

Vem hade trott att det skulle bli två fester denna helgen för min del? :)
Den här helgen blir bara bättre och bättre!
(trots att där ploppat fram en del motgångar och besvikelser gällande Halloweenfesten)