Yttepyttenyttelite lättnad.

2012-09-07 | 23:56:35
En lättnad lägger sig över mig nu när det börjar närma sig skoldag igen. Äntligen, ett steg längre på några fler poäng till mitt slutbetyg, ett steg längre på att kunna mer inom ett visst ämne och äntligen något att sysselsätta mig med igen.
 
Kommer på mig själv med att hoppas på att få någon liten läxa/uppgift i Webbutveckling. Är jag knäpp? Haha. Det ger mig juh bara något meningsfullt att sysselsätta mig med. Det gör så jag mår bra. Eller något bättre i alla fall.

Nu på tisdag är det första lektionen i Danska, det ska bli lite intressant och spännande.
Stackars lilla mamma, hon tycker inte om danska, och så ska jag gå och lära mig det, haha. Jag tar inte kursen för att "åh, skulle vara så kul att kunna danska", första tanken var att då kan man juh kanske jobba i Danmark om det är brist på arbete här i Sverige, andra var väl att det kunde vara lite intressant och småkul att kunna. Sedan, olyckligt nog, är det det enda språket som gick att välja denna terminen. Oh well. Ville juh gärna ha ett språk på schemat. Känns som något lätt.
 
En annan sak som givigt en del av mig lite lugn och minskat något av den delens ångest är det jag bestämde mig för att göra igår. Nämligen möblera om. Det var dags att få bort lite av den gamla känslan, så bra man nu kan få bort det med samma möbler och saker. Det blir juh lite av en annan känsla ändå, eftersom rummet ser lite annorlunda ut. En möbel försvann också, så där blev det en förändring på det viset, och även luftigare i rummet.
Bäddade med nygamla sängkläder, så de gjorde sin del, och det hamnade ett x antal extra kuddar i sängen också.

Hade det inte varit för att Skånetrafiken är bajs, som vanligt då, så hade en annan del fått andas ut också, men tyvärr kunde inte pojken ta sig hit idag. Ledsen i ögat. Såg fram emot att slippa sova ensam ännu en natt, det är alltid kvällarna och nätterna, när man ska sova, som är värst. När han är hos mig, eller jag hos honom, när vi är med varandra helt enkelt så känns det okej att inte göra något sådär jätteproduktivt och jätteviktigt hela tiden, för då är jag juh åtminstone lite social. Haha.
Han kommer imorgon i alla fall, förhoppningsvis rätt tidigt, om jag får honom till att göra som jag vill. Huhu. Men han ska juh få sova också såklart, men han behöver inte så mycket sömn (har han själv sagt), så det borde gå.

Punkt.

Vill kunna glädjas med de viktigaste personerna i mitt liv

2012-09-03 | 23:28:00
Det är svårt att finna glädje och glädjas åt de personerna som man tycker som mest om när man sitter i rena koblajssörjan. Jag är så trött på allt trams jag har gått igenom de senaste veckorna nu, och allting gör mig så hemskt lättirriterad, arg och ledsen.
Jag vill inte bli på det viset som jag blir när jag blir allt det på en och samma gång. Tycker inte om mig själv när jag blir som jag har blivit en del gånger de senaste dagarna. Tur att mamma, som får ta emot det mesta av mitt dåliga humör, förstår varför jag blir som jag blir och är väldigt förlåtande. Men det känns ändå hemskt.

Vad är det då jag har fått uthärda de senaste veckorna?
Jo, det blev dags att byta jobbet mot skolan. Dags att få ihopa de resterande poängen för att få ett slutbetyg (historien om varför jag inte har det vid 22 års-ålder kan vi kanske gå in på en annan gång).
Det kändes som att det hela skulle lösa sig rätt så smärtfritt för en gångs skull, hittade en hel del jag kunde tänka mig att läsa, det svåra var att lyckas pussla ihop ett schema utan krockande ämnen.
Tyvärr så skulle värsta fitteröran braka lös lite senare. Tror det började med knäppa busstider som fuckade till Matten för mig, sedan ställdes x antal ämnen in. När jag sedan skulle försöka få ihop några nya så var större delen av dem inställda också. Suck.
 
De ämnena som hade kunnat pusslas in är det för sent att hoppa in i, enligt mig; varför göra det svårt för sig? Det har varit en massa hattande fram och tillbaka och omkastande och sådant trams, så man har hållt på att bli galen! Så nu i slutändan har jag fått ihop ett schema, på två ämnen.... TVÅ ämnen!! *damp* Från den positiva synvinkeln är det juh bättre än ingenting. Men de positiva tankarna kan gå och dö någonstans.

Någonstans i början av skolröran hittade jag en lägenhet i Ystad och var på min första lägenhetsvisning, evah! Fick titta på några stycken faktiskt, och hittade där bland 4-5 st en rätt fin lägenhet (som dock fattades ugn och hade litet kyl/frysskåp; vilket jag var beredd att leva med). Hade tänkt slå till på den, trots att den kostade lite mer än tänkt (men jämfört med det på Sundsgården som nästan kostade lika mycket så var det värt det).
Tyvärr så skulle Försäkringskassan klydda till det där, oj vad alla blev så förvånade så de ramlade av sina stolar! Först så tog det lång tid att bara få ansökningspapprena och sedan fick man reda på att det kunde ta 4-5 månader för dem att handlägga det hela..... W..T...F? Så efter jag fått hålla lägenheten i 3 dagar (vilket bara blev 2,5 dagar, weirdos) fick jag tacka nej till lägenheten man redan börjat smått möblera i huvudet.

Undrar hur lång tid det ska ta att hitta något nytt, relativt bra i Ystad inom den närmsta tiden nu..
Det är liksom inte så lätt att få tag i något.
Nu tänker säkert någon; "åh, du fick inte den första lägenheten du titta på, buhu. Big deal."
Ja, det är en big deal. Jag vill inte bo hos min mamma ännu en gång! Jag har bott hemifrån på ett eller annat vis sedan jag var 16, förutom på det viset med riktig egen lägenhet. Det kan tyckas vara rätt så uppenbart att jag flugit ut boet för länge sedan, och därför kryper jag på väggarna av att bo hos mamma igen. Så det är en big deal!

För att röra till extra i det hela; så skulle jag göra en tandoperation mitt i allt det här; a.k.a. operera ut en visdomstand, som låg ner, under tandköttet. Efter det var man rätt skakad, hade ont, extra känslig, uppsvullen så man såg ut som en hamster, eller som om man hade en hamster i kinden. Är inte helt återställd efter operationen än heller.

För vissa kanske allt detta låtit som att det är ingenting, men så här är det typ hela tiden med nästan allting jag tar mig för, och denna veckan har det känts som att det nått gränsen för hur mycket jag orkar stå ut med.
Nu får det väl ändå ta och räcka!
Kan det inte vända någon gång?
Jag vill kunna vara glad, njuta av livet, kämpa på, jobba mig fram mot målet slutbetyg och samtidigt kunna glädjas när det går bra för personerna som betyder mest för mig!