Day 10 - Favorite classic movie

2014-01-30 | 18:23:00
 
Först tänkte jag att jag har väl inte sett någon såkallad klassiker. Googlade classic movie och joho! Det hade jag minsann. Många fler än jag hade trott. Den enda jag kunde komma på var "Borta med vinden", men den tyckte jag var så hemskt dryg, så den kan jag inte skriva om.

Så frågan är; vilken ska jag ta? Vilken ska jag skriva om? Mary Poppins? The Wizard of Oz? Eller kanske Rebel Without A Cause, med James Dean? Honom tyckte jag ju om när jag var lite yngre och filmen likaså! Men sedan ramlade jag över det självklara valet, precis i sista minuten. Star Wars. De gamla filmerna räknas till klassikerna!

Jag var så hemskt såld på Star Wars ett tag. De tre första filmerna. Den nyare triologin var inte lika bra. Nä, de gamla episoderna, det är grejer det! Väldigt bra och kreativt gjorda, med tanke på att teknologin inte alls var densamma på 70-talet som den är idag. Då gick det inte att programera in specialeffekter via datorn. Allt sådant tog mycket längre tid och mycket fick skapas för hand.

Day 09 - A movie with the best soundtrack

2014-01-30 | 18:05:00
 
Den första filmen som jag kom att tänka på när det gäller att ha ett bra soundtrack var The Body Guard. Det har utan tvekan ett väldigt bra soundtrack tycker jag! Gillar varenda låt på skivan. Vilken min syster äger. Brukade låna den av henne flera gånger för att jag tyckte den var så bra. Filmen är också riktigt, riktigt bra! Svag för bland annat 90-tals filmer, som jag är. Kevin Costner som spelar mot Whitney Houston hörde också till en av favoriterna. Riktigt bra 90-tals skådis, tycker jag. Nu är han inte lika aktiv, som då. Men han var med i många riktigt bra filmer!

De flesta låtarna som är med i soundtracket till The Body Guard är det Whitney Houston som sjunger. Kan kanske kännas lite tråkigt, på ett vis. Men Houston är en väldigt bra sångerska och hela storyn i filmen bygger på kvinnan som Houston spelar, som då är sångerska.

Jag hade kunnat slå till med och säga att soundtracket till Sagan om Ringen är det bästa. Men sådana filmer har alltid maffigt soundtrack, väldigt mycket tid har lagts ner på musiken. Det är ett bra soundtrack där också. Däremot valde jag att skriva om ett soundtrack, där det känns riktigt i hela kroppen och sinnet att detta soundtracket har fastnat och det är riktigt bra!

Det är på det viset det är med soundtracket till The Body Guard. För det har verkligen fastnat hos mig. Det är det enda soundtracket jag verkligen vet om att jag gillar exakt allt! Kan inte komma på ett annat som fastnat i minnet på det viset över huvudtaget.

Vem har förresten inte hört "I will always love you" med Whitney Houston?
Säger bara två ord; denna filmen.

Day 08 - A movie that you’ve seen countless times

2014-01-30 | 17:22:00
 
Året var 2001. Jag var 11 år. Harry Potter och De Vises Sten hade kommit ut på bio för några månader sedan. När den kom ut i filmformat beställde jag den på VHS direkt. DVD var rätt nytt, och jag hade inte anslutit mig till de som ens ägde en DVD-spelare. Jag var lite fientlig mot hela grejen, av någon anledning, och klamrade mig fast vid mina kära VHS-band.

När jag sedan fick filmen hem i brevlådan satte jag in den i videospelaren direkt! Sedan såg jag den tio gånger på raken. Varför? Jag minns faktiskt inte riktigt varför. Kan det ha varit en fix idé? Kan det ha varit för att jag tyckte filmen var riktigt bra? Troligtvis. Kanske lite av en fix idé också. Jag skulle se den flera gånger om!

Det är inte första gången jag gjort det med någon film. Jag tror faktiskt att anledningen till att jag gjort på det viset har varit att jag mått bra av filmerna och att jag gillat att vara i filmernas värld. Vem har inte gillat att vara i Harry Potter-världen egentligen, om man tänker efter?

Det hela slutade med att jag kunde mycket av filmen utantill. Särskilt scenen där Harry, Ron och Hermione träffas för första gången. Den scenens repliker kunde jag alla utantill. Inte nu längre dock. Men då. Haha. Det var lite kul att visa det ibland också.

Hur många fler gånger jag sett filmen därefter, det vet jag inte, men jag har sett den ett x antal gånger till, det kan jag med säkerhet säga. Nu blev jag för övrigt sugen på att se den igen! Minnen. Tänk att det var så länge sedan den kom ut på bio, och nu har alla filmer kommit ut, för ett bra tag sedan. Så länge sedan ändå. 11 år. Nu är jag snart 24 år. Hå-hå, ja-ja.

Du

2014-01-20 | 22:50:26
Din käke. Med dess speciella form. Som är böjd på något vis. Och kantig på samma gång. Eller kanske inte kantig. Men vass. Hård. Nej. Tydlig. En tydligt formad käke. 

När du ler. På det där speciella viset. Med ena mungipan lite högre upp. Samtidigt som du har glimten i ögat. Och så blinkar du åt mig.

Ditt hår. Med de fina lockarna. De vågiga lockarna. Mjuka. Böljande. Som är mörka på vintern. Och ljusa på sommaren. Ditt mjuka, fluffiga hår. Som är anledningen till smeknamnet jag gett dig.

Dina händer. De stora händerna mina drunknar i. Som tar på mig kärleksfullt. Smeker mig på kinden. Torkar mina tårar. Och omfamnar mig tillsammans med dina armar. De manliga händerna. Med de synliga ådrorna. Som jag gillar att pilla på. Med de typiska pianofingrarna.

Du. För att du är en hel människa. Inga delar som man plockar ut. För att du finns. För mig. För att du är fin med dina skavanker. För att du får mig att må bra. För att du gör mig till en bättre person. För att du har en lugnande inverkan på mig. Men mest av allt. För att du är min. Och för att du är du.


Day 07 - The most surprising plot twist or ending

2014-01-20 | 20:52:00
Detta borde vara jättelätt tycker jag! Jag har sett flera filmer med twister på slutet. Men det står rätt still. Där är två filmer som kommer upp i tankarna.

Memento

Den ena är Memento. Där är det nästan twister var tionde minut. Den filmen får man se från slutet till början. Detta på grund av att huvudkaraktären glömmer allt som hänt inom tio minuter igen, och hans liv hänger på små lappar och tatueringar på hans kropp. Så allt är inte som det verkar upptäcker man efter varje tionde minut som filmen hoppar bakåt. Hela filmen går väl smått ut på att få reda på vem som mördat en man. Vilket man får se i början av filmen. Som då egentligen är slutet.

The Sixth Sense

Den andra filmen är Sjätte Sinnet (The Sixth Sense), med Bruce Willis. Risk för spoilers här nu då, ifall man inte har sett filmen. Så sluta läsa NU! Det är en rätt bra twist att det visar sig att Willis är död. Vilket man inte alls trodde under filmens gång. Willis karktär är pojkens terapeut, eller något i den stilen, tror man! Att han sedan är död förklarar nog flera saker, som jag inte minns nu, men pojken kan trots allt se de döda och det förklarar varför han ser Willis.

Men jag vet inte om det är de mest överraskande sluten och sådant, som jag sett i en film. Kan tyvärr inte säga det. Särskilt eftersom det var ett bra tag sedan jag såg båda. Nu har jag dock valt dessa två, eftersom det var de som poppade upp i skallen på mig. En på köpet helt enkelt. Fast lite kort om båda istället.

Att du slutade vara en del av mitt liv var det bästa för mig

2014-01-20 | 20:26:00
Jag har kommit fram till att det är väldigt, jäkligt bra att vi inte är vänner längre. Att vi inte ens är bekanta längre. För du hindrade utvecklandet av mig som person. Jag kunde inte utvecklas så länge jag hade dig i mitt liv. Du fick mig mest att må dåligt och känna att jag var dålig. Allt jag gjorde var fel. Jag hade aldrig rätt. Allt var som du sa. Du var alltid bäst. Samtidigt som det alltid var mest synd om dig. Trots det kallade du mig för martyr.

Jag mår så mycket bättre utan dig. Att inte ha dig i mitt liv längre är ingen förlust på något vis. Du är bara en jävla snobbig översittare! Som tror att allt kretsar kring dig. Jag tycker faktiskt synd om dig. Det är synd om dig. Du ska vara så jävla smart, men ändå är du så hemskt, otroligt dum. Hur går det ihop? Det är synd om dig.

Förstår inte hur jag kunde tycka om dig. Hur vi kunde vara vänner. Hur jag kunde bli kär i dig. Samtidigt förstår jag väl ändå varför. Men det är så dumt. Varför sätter man sig själv i en sådan situation. Jag var blind. Då. Men inte längre.

Men jag är ändå tacksam. För du hjälpte mig sätta ribban. Du hjälpte mig veta vad jag inte vill ha. Och vad jag vill ha. Du stärkte mig. Samtidigt som det är så frustrerande att jag aldrig får chansen att "ge igen". Vilket skulle krävas att vi har kontakt. Vilket jag inte vill ha. Jag bryr mig inte om konsekvenserna. Som betyder att jag skulle förlora dig. Vilket skulle hända om jag verkligen satte ner foten och sa som jag tycker. Men om man bryr sig så lite om en person. Då ska man inte ha den i sitt liv ändå.

Nu är det så här det är. Du finns inte i mitt liv. Jag kan inte käfta emot. Men det viktigaste är att du inte är en del av mitt liv längre. Och förgiftar mina tankar, känslor och hela mig som person.

Jag är jag. Du är du. Vi har ingenting med varandra att göra. Längre. Det är inte längre vi. Vi mot världen. Som det var då. Eller en bit av världen var det bara. Fast den biten var världen inom våra termer. Vi lever inte i den världen längre. Så vi två är totalt meningslösa. Vi tillsammans fyller ingen funktion.

Tack för tiden vi hade. Vi behövde nog varandra då. Jag behöver inte dig längre. Du hade kanske behövt mig. Men du valde att göra dig av med mig. Och för det är jag dig tacksam. Så tack, för att att du gjorde det jag inte riktigt kunde. Tack, för att du inte finns i mitt liv längre. Tack. Och hej!

Day 06 - Favorite made for tv movie

2014-01-17 | 16:36:00
 
Säger bara en sak; DINOTOPIA!
En film jag har på dvd. Fyra timmar lång. Gjord som miniserie, kortserie, vad det nu kallas. Det är det jag antar det handlar om denna gången.

Minns inte riktigt hur det kan komma sig att jag köpte den på dvd. Hade aldrig sett den innan. Men det var under den perioden då jag köpte väldigt mycket filmer. Jag gissar på att det var i den vevan då jag började se på Prison Break och blev lite småbetuttad i Wentworth Miller, som då är med i Dinotopia.

Bortsett från att han är med i den, så är det en jäkligt bra miniserie. Lätt värd att sitta och kolla igenom alla fyra timmarna på raken! Det är dock inte någon fråga om att vara värd egentligen. För det är rent ut sagt svårt att överhuvudtaget pausa, mer än om man behöver besöka toaletten.

Jag tycker att den är väldigt välgjort och det är tur att den inte gjorts som film, för de hade aldrig fått med allt. Tycker inte där finns något som går att ta bort. Allt behövs. Ändå hinner väldigt mycket hända på bara dessa fyra timmarna. Tänk på Hobbit t.ex. Den sprider de ut på tre filmer, som är ca 3 timmar långa allihop, och det är bara en bok, och inte tre som Sagan om Ringen-triologin.

Dinotopia handlar i korta drag om två bröder, som egentligen inte har jättebra relation till varandra. De ger sig ut med sin far i hans lilla propellerplan och de hamnar mitt i ett oväder. De kraschar. Pappan försvinner ner i havets djup medan bröderna lyckas ta sig i land på ön Dinotopia. En helt okänd ö som inte finns på några kartor. På denna ön lever andra strandsatta människor, som byggt upp en ny civilisation, och dinosarier tillsammans, sida vid sida. Några dinosaurier kan till och med prata, men det är väldigt sällsynt.

Sedan finns där hur många andra detaljer. Saker som inte är som det ska. Romans. Skurkar. Det vanliga så att säga. Men det är sjukt mycket som händer och det är en riktigt amazing värld man får uppleva. Rekomenderar verkligen alla att se den! Vare sig man gillar dinosaurier eller ej!

Day 05 - Favorite love story in a movie

2014-01-17 | 16:20:00
Jag tolkar denna som att man ska skriva om ett kärlekspar och deras såkallade kerlekshistoria, inte tvunget en kärleksfilmshistoria. Det var så jag tolkade det först, därför tänker jag köra på det också. Nu är det dock så att jag kan inte komma på ett kärlekspar som jag verkligen älskar i någon film just nu.

Vi har de populära Edward och Bella, Harry och Ginny, Hermione och Ron. Sedan finns det Baby och Johnny i Dirty Dancing och så Satine och Christian i Moulin Rouge, som känns som rätt bra kandidater. Fast Satine och Christian är så hjärtskärande och ångestfyllt på nåt sätt. Baby och Johnny å andra sidan är väl lite glättigare, men det är en sådan typisk amerikansk set-up på något vis ändå.

Därför har jag bestämt mig för att rucka lite på "reglerna" och välja ett kärlekspar i en tv-serie. Är trots allt fortfarande kvar i samma bransch ändå, så det ska väl inte göra så fasligt mycket.
Lily och Marshall, i How I Met Your Mother, är mitt favoritkärlekspar. Vem tycker inte om de två? De är helt perfekta ihop! De är väldigt olika som personer, samtidigt som de är rätt lika varandra ändå. De har varit ihop i evigheter och de kör sin grej. De är så perfekt syncade och dessutom riktigt roliga! Hela deras förhållande är fullt av interna grejer och man kan verkligen se att de är ett riktigt team. Deras förhållande är fint och knäppt samtidigt, den underbaraste av alla kombinationer. Att uppnå ett sådant förhållande som de två har är ju en riktig dröm. Fast på sitt eget vis.

 


 
Mashall <3 Lily forevah!
 

Day 04 - A movie that makes you sad

2014-01-13 | 20:53:00
 
 
Så många snyftisar man sett på! Hur ska jag kunna välja en! Jag låter ödet välja film. Senast som igår kom jag att tänka på en snyftis, vid namn "A Walk to Remember". Det var riktigt länge sedan jag såg den, så minnet av den är lite rostigt. Men att jag grät det minns jag. Eller jag minns inte att jag grät. Men jag kan med säkerhet säga att jag gjorde det.

Vem gråter inte till en film där; kille blir kär i tjej. tjej blir kär i kille. tjej visar sig ha cancer. tar avstånd från kille. kille ger sig inte. får till slut reda på hur det ligger till. tjej har lista på saker hon vill göra innan hon dör. kille ser till att hon kan beta av den ena punkten efter den andra på ett romantiskt och kreativt vis. detta får man då följa. och det är så fint så fint. hur det slutar vet man såklart redan. ändå hoppas man. men det är ändå så fint så fint. och så sorgligt.

Eftersom det var så oändligt länge sedan jag såg denna filmen kanske jag minns slutet fel. Men jag vill minnas att det slutar precis som det "ska", som man vet om, men inte vill, samtidigt som det vore fel om filmen slutar på annat vis. Detta är då grundhandlingen. Självklart finns där andra detaljer, bakgrunder och grejer som fyller ut den. Så som det ska vara.

År 2002 är denna filmen ifrån. Så den är nästan en nittiotalare. En sådan film som är gjord lite på gränsen, så den har kvar lite av 90-tals känslan, men samtidigt börjar gå mot modernare tider. Gjord på den tiden då det fanns VHS, äger därför denna i det formatet. De två huvudpersonerna spelas av Mandy Moore och Shane West (hur mycket 90-tal blir det inte?). Ett romantiskt drama om en tonårsromans. Jävligt fin film.

Day 03 - A movie that makes you really happy

2014-01-13 | 20:40:00
När jag sett en riktigt bra film brukar jag efter filmen känna mig rätt tillfreds. Det kan nog liknas vid att vara glad. En välgjord film. En film som man märker att de lagt ner mycket arbete på och verkligen tänkt till när de gjort den. Det behöver inte vara en glad film. Men det hjälper väl till om det inte är en jättesnyftis. Samtidigt kan en film som får en att gråta göra att man mår bra efteråt. Man får lätta på känslorna, och många gånger kan tårar tyda på att det var i alla fall en väldigt bra scen, inte tvunget en bra film, men det kan ofta vara så att det är de bra filmerna som får en att gråta.

Tanken är väl att feel-good-filmerna ska göra en glad, och att det är en sådan jag skulle valt att skriva om. Jag skulle dock faktiskt inte säga att alla så kallade feel-good-filmer gör mig glad. De är lätta att se på och kan vara bra underhållning och tidsfördriv. Men nä. Är den inte bra blir jag fan inte glad heller. En riktigt bra gjort film. Det blir man glad av.

Jag får lite känslan av att många av mina inlägg kommer att se ut på detta viset genom denna utmaningen. Tanken är väl att man ska redovis en film i varje inlägg, men jag känner inte att jag lyckats så bra med det hittills. Hade den här frågan blivit ställd till mig när jag var i början av min tonår, 15-16 år kanske, då hade jag säkerligen kunnat bidra med en specifik film. Men inte nu.

Jag ser sällan om filmer nu för tiden. Jag ser knappt på filmer alls. Även om jag skulle vilja. Jag har inte tid och har jag tid vill jag helst inte sitta och se på film själv. När jag sedan träffar min pojkvän så blir det inte av riktigt. Ibland lyckas vi. Dessutom ser vi helst på film hos honom, eftersom han har en stor tv-skärm. Medan jag bara har datorskärmen. Inte lika kul med andra ord. Därför ges chansen att se på film oftast bara varannan helg. Tro fan att man vill se på film när man är hos mig då. Haha.

Den senaste filmen jag såg, som jag kommer ihåg gjorde mig glad, det var Monsters University. Men den filmen har jag redan skrivit om och jag vill inte gärna skriva om den igen. Det om något känns ju lite tråkigt.

Day 02 - The most underrated movie

2014-01-13 | 19:59:00
Jag har tänkt, letat och funderat så huvudet nästan trillar av. Vänt och vridigt på filmerna som huserar i minnesarkivet i huvudet. Men det slutar bara med att jag bara kommer på sådana filmer som redan har väldigt bra och högt betyg. För dem minns jag. Jag minns de filmerna som jag tycker varit bra och de som helt enkelt är väldigt bra gjorda, även om de inte hamnar bland favoriterna.

Saken är väl den att jag har rätt bra sinne för vad som är en bra gjord film helt enkelt. Samtidigt finns där filmer som är bra, men som helt enkelt inte är stora mästerverk och kanske hade behövt något mer för att få högre betyg. Sådant kan jag lätt se också. Problemet är att jag kan inte alls komma på en film som jag anser vara sådär sjukt jättebra som jag anser vara för lägt betygsatta.

Jag satt och kollade betygsnittet på diverse filmer på imdb för några dagar sedan. Skrev in filmer som jag tycker är riktigt bra. På ett eller annat sätt. Den ena hade högre betyg än den andra. Så det var inte så lyckat, kan man säga. Samtidigt så gillar jag dessutom filmer som är lite speciella och som många gånger krävs att man tänker lite mer. Det är just sådana filmer som även får så högt i betyg. För att de är så välgjorda. Sådana filmer kräver liksom att man lägger ner oändligt mycket tid på dem när de görs.

Så för att inte fastna på denna dagen väljer jag att berätta detta. Lämna denna uppgiften bakom mig och fortsätta med nästa. Så jag inte fastnar och så blir det ingenting utav det här med att hålla uppe skrivandet. Fast om jag känner mig själv rätt så kommer det nog ta ett tag innan jag slutar tänka på det. För jag kommer nog fortsätta, lite undermedvetet, att leta efter den där filmen som jag tycker är "underrated".

Day 01 - The best movie you saw during the last year

2014-01-05 | 17:48:00
 
Monsters University utsåg jag för några dagar sedan som den bästa filmen jag såg 2013. Förvånande nog så kunde varken jag eller pojkvännen komma på så många filmer vi sett året som har gått. Det har väl inte varit så mycket filmtittande helt enkelt och troligtvis inte så många som varit sådär sjukt jäkla bra.

Men jag minns att när Monsters University var slut och texten började rulla att jag kände och sa "den var bra!". Jag tycker att de lyckades knyta ihop de första filmerna rätt bra med denna. Där var flera faktorer som kändes väldigt logiska som förklaringar till varför saker var som de var i den första filmen; Monsters Inc.

Jag tycker även att det var väldigt fint att få se hur Mike och Sully träffades, hur deras resa fram till bästa vänner såg ut (vilket de till en början absolut inte var) och hur de i slutet av filmen kämpade sig uppåt på karriärstegen på Monsters Inc. ända från botten i postrummet.

Tyckte helt enkelt att filmen var välgjord, fin och samtidigt underhållande. Jag kände mig både glad, nöjd och på något sätt tillfreds med filmunderhållningen när den var slut. Dessutom var den lätt att se på.

30 Days of Movies

2014-01-04 | 18:32:00
Jag tänkte sätta igång med en sådan där månadsutmaning. Där man skriver om något varje dag, i de 30 kommande dagarna. Fast jag vet inte om jag kommer att skriva ett inlägg varje dag, men jag tror jag ska bestämma mig för att det ska bli minst ett inlägg per vecka i alla fall. Detta har jag tänkt göra för att hålla igång mitt skrivande och även, förhoppningsvis, experimentera med hur jag skriver lite och finna mig själv mer och mer under tiden.

Det första jag tänker ta mig an är 30 Days of Movies-listan. Det innebär att jag i 30 inlägg kommer att skriva inom temat filmer. Det kan nog bli lite sådär skoj. Samtidigt som jag tror att det kommer bli lite svårt och trögt på sina ställen. Men utmaningar är bra och samtidigt så lär jag kanske känna mig själv lite mer också.

Första inlägget kommer upp inom kort. Om det blir idag återstår att se. Behöver kanske fila på det några gånger innan jag publicerar det slutgiltiga resultatet, och att sova på saken kan många gånger vara bra.

Men då förklarar jag den första "utmaningen" och ansatsen att hålla igång mitt skrivande för PÅBÖRJAD!

Dessa inlägg kommer att huseras i kategorin "Show & Tell", eftersom det är lite av det stuket.

Lucka 24: Berätta om en gång när du kände dig älskad

2014-01-03 | 21:12:00
Av någon anledning har denna luckan inte riktigt blivit av. Jag har inte kommit på något extra jättefint att skriva om. Förstår inte varför. För där är fullt av tillfällen då jag har känt mig älskad. Jag tror att det kan bero lite på att jag är fast lite i en jobbig och ledsen period och de fina tillfällena är svåra att få fram just då.

Jag skulle kunna skriva om förra året, när jag och Christopher hade valt att fira nyår själva. Men det har jag trots allt redan berättat lite kort om i en tidigare lucka. Så det känns ju inte riktigt rätt att göra då. Där är många fina stunder som jag har haft med min pojkvän och som jag skulle kunna berätta om, stora som små. Speciella saker och bara små vardagliga saker. Jag vet att jag är älskad av min pojkvän. Att jag betyder oerhört mycket för honom och att han skulle göra och kunna göra vad som helst för mig.

När han håller mig i sina armar känner jag mig älskad. När han tröstar mig när jag är ledsen. När han börjar gråta för att jag är ledsen och mår dåligt. När han gör saker med mig som han inte uppskattar fullt lika mycket som jag. När han gör det bästa han kan för att få mig att må bättre. När han småjävlas med mig. När han tramsar. Och så vidare i all oändlighet. Jag känner mig helt enkelt älskad när jag är med honom. De detaljerade tillfällena håller jag nog för mig själv, just nu.
 
 
 
Jag är med i Emily Dahls (emilydahl.se) berättar-julkalender. I år är temat; mode.
 
 

Då var julkalendern slut. Och julen är över. GOD JUL och GOTT NYTT ÅR! Ses nästa december i en ny julkalender, förhoppningsvis!