Antagningsintervju

2017-07-31 | 14:56:51


Jag började månaden med att åka på antagningsintervju i Lund den andre juni. Det var en riktigt fin och varm sommardag (den typen av dag som man undrar vart de resterande gick och gömde sig resten av sommardagarna, det blev inte många sådana här fina dagar!).



Antagningsinvervjun var på Lunds Universitet, närmare bestämt; Språk- och litteraturcentrum, och gällde mitt förstahandsval inför höstterminen; nämligen Teaterns teori och praktik. Åh, vad jag vill komma in på den här utbildningen! Eller kursen. Det är en kurs, med efterföljande kandiderande kurs, som sedan ger behörighet till Konceptuell Scenkonst 1 (därefter 2). Och jag skulle så hemskt gärna vilja gå den vägen liksom!



Jag tycker att intervjun gick relativt bra, och hoppades att de som intervjuat mig tyckte det också när jag gick därifrån. Jag lyckades i alla fall avsluta intervjun med ett intryck som föll teoriläraren rätt bra i smaken, så förhoppningsvis pluspoäng för det! :)

 
Rena drömmen att få studera här i lummigheten i Lund, bredvid det vackra universitetsbiblioteket varje gång vi ska ha teori! Drömmen att få hänga här i Lund halva tiden, och resten av halvan på Teaterhögskolan i Malmö. Drömmen att överhuvudtaget bli antagen!

Det har ju slunkit in lite här och var i några enstaka inlägg hur läget ser ut på den här fronten just nu. Kanske inte helt i detalj. Men jag fick i alla fall ett mail från studievägledaren ett par veckor efter intervjun där jag fick reda på att jag låg bland de främsta reserverna, att det skulle kunna ändras till en antagningsplats innan det nationella antagningsbeskedet kom (på antagning.se alltså).

När beskedet kom stog jag som andra reserv. Jag hade hoppats på att få en antagningsplats direkt, få känna det lugnet många andra får känna av att komma in på det de hoppats på redan på första antagningsbeskedet. Men så var alltså inte fallet för mig. Studievägledaren skrev också i det där mailet att även om jag fortfarande stod som reserv kan det fortfarande bli en antagningsplats, och att om någon hoppar av så tar de alltid in några reserver. Det låter som att allt som behövs är att EN person hoppar av, tackar nej, så kommer jag att få läsa det jag vill i höst, och i vår! För några är mer än en. Och jag är andra reserv. Snälla, bara en ynka person.

Fan vad glad jag skulle bli, fan vad skönt det skulle kännas, vilken lättnad det skulle vara att få veta att jag gör det jag vill göra, något vettigt åtminstone det närmsta läsåret. Plus en termin. Och kanske plus ännu en, eller två. Men först vill jag fokusera på det kommande läsåret. Glädjas. Utvecklas. Utforska. Utbildas.

Pedagogiskt Drama

2017-04-08 | 14:28:00
 
Andra veckan av terminen blev helt plötsligt min reservplats på Pedagogiskt Drama 1 en antagningsplats! Det var snabba ryck och helt plötsligt läser jag nästan 200% denna terminen. Jag var något tveksam till hur jag skulle orka och lyckas få ihop alla fyra kurser, men i slutändan kom jag ändå fram till att jag hade tid för ytterligare en lektion i veckan och att det nog skulle gå att parera alltsammans. Detta var trots allt en kurs jag hade sökt förra terminen också men fastnat på min andra reservplats, och ansåg därför att det nog var smart att ta chansen när jag nu faktiskt kommit in.

 
Så plötsligt skulle jag nu börja hänga på Orkanen på tisdagar också mellan 17.15-20.00~, och det har gått rätt mycket upp och ner. Inte lektionsmässigt, utan mer pga att jag ofta har haft låga dagar på tisdagar, men också för att jag inte riktigt varit nöjd med min grupp på planerings-, kommunikations- och att vara ute i god tid-fronten.

Men sen har där också varit riktigt bra dagar då det varit riktigt roliga lektioner, där jag fått skratta, göra teaterrelaterade saker och faktiskt dansat lite (trots att jag är en sån person som inte dansar inför andra människor såvida jag inte fått en del alkohol i blodet, eller är på ett danspass, något jag dock planerar att försöka ändra på då jag inte dricker alkohol särskilt ofta men tycker om att dansa!).

Jag har haft trevliga stunder med min grupp också, men jag upplever ofta att jag inte blir riktigt lyssnad på, att jag ofta hamnar i minoritet och tycker helt enkelt inte riktigt om grupparbete för att det tar sådan lång tid och det är blir en massa diskussioner och kanske tjafs. Ibland vill man bara tuta och köra liksom och köra sin grej! Utan att förminska sig själv och hela tiden backa för att andra har så starka åsikter!

Men jag tänker att jag lär mig nog en hel del av att arbeta så himla mycket i grupp den här terminen i både Pedagogiskt Drama och Utställningsdesign (där vi t.o.m. har bytt grupper en gång). Sen ska man inte glömma att där också finns fördelar med att jobba med grupp, så dom får man helt enkelt ta vara på och hänga fast vid när det blir lite motigt. Dessutom så blir det något mindre ensamt när man jobbar i grupp, som det lätt kan bli om man kör sitt eget rejs, man kommer till lektionen, gör sitt och sen går man hem igen och får ingen kontakt med de andra.



End of whatever this was. Det blir lite konstigt när man hamnar efter i bloggandet, det är svårt att inte hamna i någon slags sammanfattningsgrej. Men ja, jag läser Pedagogiskt Drama också den här terminen och det går relativt bra. (bilderna ovan är från de två första lektionerna)

När jag skulle bli Konditor

2017-01-08 | 12:32:00

Så. I augusti började jag studera till Bagare och Konditor i Malmö. Men eftersom jag inte skulle få tillgång till min lägenhet förrän den förste september, pga renovering av toalett/badrum, blev det lite jobbigt de där första veckorna.




Jag hade absolut
ingen mental ork att pendla varje dag i minst två timmar, ha tre byten, enkel resa. Det skulle innebära att jag var tvungen att gå upp vid fyra på morgonen. Och jag visste att det helt enkelt inte skulle fungera. Jag är sjukt morgontrött, för jag har alltid haft svårt att komma till ro när jag ska sova. Spelar oftast ingen roll hur trött jag är när jag går och lägger mig.



Det hela lades upp på det viset att jag skulle se till att komma dit 1-2 gånger varje vecka fram till jag fick flytta till min lägenhet och jobba på i kurslitteraturen på egen hand hemma. Problemet där var att det tog sin lilla tid innan de böckerna jag behövde till att börja med dök upp.




För att röra
till det ännu mer så blev jag förkyld och missade därmed två av de tillfällena jag skulle åkt in, och jag fick heller ingen information om vad jag missade så jag kunde jobba ikapp så gott jag kunde där hemma, trots att jag efter uppladdad motivation tog kontakt och frågade efter detta. Nä, istället så hette det "du får del av den informationen när du kommer hit". Jaha. Så, bara för att jag blev sjuk ska jag inte få veta vad jag missar och halka efter mer..
 

När dagen jag äntligen kunde flytta in i min lägenhet kom, och jag kunde börja närvara på skolan som det var tänkt var jag så mentalt och fysiskt nedbruten efter flytten, och efter all ångest, stress, osäkerhet och allt som jag känt under sommaren, att det var svårt att motivera mig själv, kämpa och stå på mig vid de tillfällen då det behövdes. Jag ville i stort sett bara komma dit, göra mitt och få åka hem. Men det kunde jag ju glömma!


Jag började ju min första riktiga, ordentliga, dag med att komma lite försent också såklart.. Så det började ju bra.. Sen blev jag i stort sett bara inkastad i köket utan någon information om hur maskinerna fungerade, de sa åt mig att fråga mina klasskamrater bara. Och jag som bara ville existera i köket och göra det jag skulle ville typ åka hem direkt igen.


Jag har ju berättat i ett tidigare inlägg att jag i slutändan valde att hoppa av utbildningen när jag kikade in för att berätta varför det varit tyst på bloggen en längre tid. Och anledningen till varför jag beslutade mig för att hoppa av var för att hela tiden sedan uppropet, varje gång jag varit där, eller inför att åka dit, så har jag mått dåligt. Det kändes inte bra och jag blev ofta behandlad som om jag var dum och blev utskälld den gången jag försökte stå på mig själv.

 
Det var inte bara lärarna som verkade se ner på mig, se på mig som någon som bara är tillbesvär och inte sköter sig, (inte är det väl mitt fel att det började dåligt pga en jävla renovering och pga att jag var psykiskt nedbruten), vissa av mina klasskamrater behandlade mig som någon jävla newbie och om där var något så blev jag tillsagd på ett elakt, tillrättavisande sätt. Det sista jag behövde var att bli mer nedtryckt när jag redan mådde dåligt.


Ett exempel på när jag blev behandlad på fel sätt var när jag stod vid ugnarna och kollade tempen på mina bröd. Jag hade stoppat ner tempen i min ficka för att få den ur vägen under tiden jag skulle ta ut mina bröd som behövde komma ut direkt. Av någon anledning stod det också en hop med människor runt mig när jag gjorde detta, de bara stod där alltså, i vägen, utan någon vettig anledning, och täckte stället jag behövde sätta brödet på och vägrade svara mig när jag frågade var jag skulle ställa brickan de första gångerna jag frågade, tills de till slut flyttade på sig så jag såg hyllstapelgrejen.

Direkt följt av detta så var det någon som letade efter termometern, och jag blir såklart utskälld för att jag hade den i fickan. Varpå jag direkt sa att jag hade då inte tänkt behålla den där, att jag hade lagt den där under tiden jag tog ut brödet! Vad är det för sätt att direkt gå till det scenariot att jag varit så dum och behållt termometern när där bara finns två i köket. Personen fick vänta i några sekunder, högst en minut på att få termometen, världen går under!


Det var inte
ett enkelt beslut att komma fram till, att hoppa av utbildningen, särskilt eftersom jag sällan har gett upp när det varit jobbigt, det ligger inte i min natur att ge upp så fort det blir motigt. Men det var vad jag behövde denna gången för att inte bryta samman. Självklart känns det sjukt tråkigt att det blev som det blev, jag ville ju utbilda mig till konditor, och ha en utbildning som kan ge jobb i bakfickan. Nu blev det inte så. Bara. Om jag bestämmer mig för att ge mig på den utbildningen igen, det får vi se i framtiden. Men det blir absolut inte hos Astar i Malmö. Inte så länge de lärarna jobbar där.

Bilderna i det här inlägget har jag tagit i samband med utbildningen på något vis, även om de flesta verkar vara totalt malplacerade.

Utslagen

2016-09-12 | 14:57:13
 
 
Jag har inte haft internet sedan jag flyttade in i lägenheten, för trots att det stod i papperna jag fick av Heimstaden att man kunde teckna internet via fiber hos Bredbandsbolaget så existerar det inget fiberuttag i min lägenhet. Hejhopp, vad skoj! Nu har jag istället beställt internet från comhem, och jag kan lova att fungerar nu inte detta trots att de har en sådan tv-internet-dosa-grej i väggen från comhem, då blir det ett ramaskri!

Jag har alltså inte kunnat sätta mig ner för att blogga pga av internetbrist. Varför jag inte satt mig ner och t.ex. redigerat foton för att ha material till att blogga beror på att livet inte lugnade ner sig när jag till slut fick flytta in i nmin lägenhet och skolan rullade igång. Nej, det har fortsatt vara än det ena än det andra som lagts på hög. Jag känner att jag drunknar här i nuläget.

För det första så möttes vi av en skitig lägenhet där saker inte åtgärdas som det skulle. Sen har det ju varit en jävla röra med internet, som jag nämnt. Själva flyttandet tärde rätt mycket på mig pyskist också, det tog verkligen musten ur mig och så har jag haft problem med mitt ena knä sedan dess (så i mer än en vecka nu) efter att ha gått så mycket i trappor.

Men det värsta av allt har varit på skolfronten. Jag har blivit så dåligt bemött, förlorat all förtroende för lärarna, blivit behandlad som om jag är dum i huvudet, blivit informerad om saker på ett aggressivt vis istället för ett lugnt och sansat sätt, inte blivit bemött med någon förståelse alls, inte fått information mailad till mig som det sagts, blivit inkastad med huvudet före utan någon information om hur någonting fungerar och hur maskinerna bör användas.
Jag har ovanpå allt detta känt mig så stressad, trött och psykiskt utmattad pga utbildningen och allt möjligt annat.

I nuläget ser det ut som att jag ska hoppa av utbildningen och fokusera på de jag läser på distans via högskolan. Kruxet där är att jag inte har rätt till lika mycket pengar från csn, och jag känner en molande panik över osäkerheten på den här fronten. Det är ju inte att bara söka några jobb och så är det löst. Det är skitsvårt att få jobb ju för fan!

Så det är rätt svårt att orka med något alls just nu, när man bara vill gömma sig under täcket hemma hos Christopher typ.

Sista dagen på Wik

2016-08-27 | 15:07:00


Då var äntligen dagen som jag väntat på kommen! Dagen jag skulle lämna Wik. Sista dagen jag behövde känna mig så otroligt ensam och icke-önskvärd. Jag hade klarat mig igenom ett år på Wik, som började bra men totalt tvärvände och sakta dalade neråt fram till slutet då vistelsen skuttade upp en liten bit, lite snabbt. Och så var det slut.



Istället för att vara med på avslutningen, och behöva stanna kvar ytterligare en natt, valde jag att proppa mammas bil full av mina grejer, göra den sista svepande städningen och sedan knyta ihop säcken genom att betrakta rummet jag möttes av när jag kom upp den 23 augusti förra året med helt andra ögon än den kvällen för mindre än ett år sedan. Jag sa hejdå till rummet, kände inte så mycket då (men lite mer nu när jag ser tillbaka på allting), och sedan lämnade mamma och jag Wiks område.



Självklart kändes det, och känns det, lite tråkigt att jag inte var med på avslutningen och verkligen avslutade läsåret helt och hållet. Men samtidigt vet jag inte om jag hade platsat i en grupp med människor som gråter och kramas för att det är sista dagen vi hör ihop i samma sammanhang. Möjligtvis hade jag gråtit lite, och lite hade jag känt att jag ljugit för mig själv för om jag gjort detta. Avslut är alltid tråkigt, men jag visste själv att detta avslutet var viktigt och nödvändigt för mig. Dessutom hade det gjort alldeles för ont att kanske stå vid sidan av när alla andra gråter och kramas, och även om någon hade kramat mig hade jag vetat att denna människa kommer inte alls sakna mig. Jag fick en kram från Kit dagen innan, och det är nog den enda personen som verkligen skulle menat den, kramen, utöver A-K som redan åkt tillbaka till Tyskland. (även om jag senare fick meddelande från Mia (teater) på facebook om att hon hade velat säga hejdå, men förstod att jag inte hade lust att befinna mig längre bland alla hemska människor.)

Resten av resan hem kommer i ett annat inlägg, av tre anledningar.
1. Inlägget skulle bli för långt annars.
2. Jag tror det blir bättre att separera det som kommer sen från den alldeles sista biten av Wik, för att tiden på Wik har då slutat vara, och resten av resan hör inte hemma i den kategorin.
3. Jag visste inte heller att jag skulle skriva så pass mycket om faktumet att jag lämnade Wik när jag började på detta inlägget som jag gjorde, och känner att det blir bäst så här.

PS. man kan tro att det slutar här, alltså det gör det ju, men inte inläggsvis. För jag planerar att skriva ett sammanfattande inlägg om min tid på Wik, möjligtvis dela med mig av mitt brev till nästa person som flyttar in i mitt rum och troligtvis blir det en sammanfattande video med små ihopasatta klipp. Detta så att jag säkert avslutar Wik-kapitlet helt och hållet, och på ett bra sätt. Men de inläggen får komma lite suggestivt, nu tänker jag inte fastna i Wik-inläggen längre!

Höstterminen 2016

2016-04-16 | 00:02:00
Jag är helt säker på att jag inte är ensam med att sitta i panikartad ångest ikväll inför att det är sista dagen att slutföra och skicka in sin ansökan på antagning.se. Klockan 24.00 går det inte längre att ändra på sin ansökan utan att flyttande eller tilläggandet utav nya kurser räknas som sent inkomna ansökningar. Vilket såklart kan vara helt okej, men jag vill helst inte försätta mig i den situationen om jag kan undvika det.

Typ 1,5 timme innan "portarna stängs" kom jag på att jag hade glömt göra en sista granskning över min rangordning och skyndade mig panikartat direkt in på antagning.se och började läsa igenom några kurser igen och rumstera om. En liten stund senare pustade jag ut efter att äntligen vara klar. Trodde jag..

Det dröjde inte länge tills jag började tänka om, och var inne och pillade igen. Ringde min mamma i ångest efter moraliskt stöd. Rumsterade om en sista gång och så här ser mitt slutresultat ut, plus 10 kurser till som inte är lika viktiga, men ändå känns bra att ha, utifall att;
 
 
Kan dock inte påstå att jag känner mig lugn alls, som jag gjorde efter första "sista" granskningen. Nu vet jag varken ut eller in känner jag. Var ju helt säker på att jag ville ha det på ett visst sätt. Men i slutändan hamnade inte alls en viss kurs högst upp och en annan åkte ner rätt långt (men fortfaraande kvar på listan). Åh, herreminje skänk mig ro!

Nu är det så här det blir i alla fall. Nu får ödet, och högskolorna, bestämma hur min höst kommer att se ut.
Läääskigt, men spännande!

A wall of feelings

2015-12-09 | 22:59:27
Jag tror jag har hamnat i en rätt så ordentlig svacka just nu, som började för minst en vecka sedan och fortfarande håller i sig. Den uttrycker sig på så vis att jag verkligen, verkligen inte orkar eller vill vara med eller bland människor (förutom Christopher, honom kan jag alltid vara med). Jag har ett enormt behov av att få vara själv, göra saker på mina villkor och slöa omkring som jag vill. Det kan kännas helt okej att åka iväg till stan och vara bland människor där, men det är inte som att vara bland människor på samma sätt. Där är ingen som jag måste vara social och trevlig mot, ingen som jag måste prata med eller lyssna på. Inga folk som inte förstår, men kanske borde behöva förstå.

Jag står också på en punkt där jag tänker mycket på min tid här på Wik och om jag har kommit till den punkten då det är dags att lämna allt detta bakom mig, packa ihop mina saker och åka hem. För jag mår ofta dåligt här, men jag säger inte att där inte är trevliga och glada stunder här, för dom finns också. Men jag tvivlar ofta på om de vänner jag fått egentligen tycker om mig, om de inte kanske föredrar varandra och jag bara är överflöd i deras umgänge. Jag mår såklart dåligt av att vara ifrån Christopher också, även om där finns dagar som det är skönt att vara ensam, men sådana dagar har väl alla.

Faktumet att jag tar CSN-lån för att spendera min tid här är en rätt tryckande faktor till att jag funderar på om det hela är värt det. Eftersom jag på senare tid mest är trött på att skriva, har ångest inför responsdagarna och mår dåligt av att jag inte får ur mig idéer på pappret. Dessutom så är vissa lektionsdagar så jäkla dryga att jag bara vill resa mig upp och lämna rummet. Jag sitter där på min plats och sakta dör inombords för att jag är så himla ointresserad, rastlös och slösar bort min tid på inget vettigt alls!

Sedan har vi den detaljen att saker som jag föreställt mig, anledningar till att jag valde denna skolan (framför en skola som var jätteexalterade över mig), saker som påstods finnas eller te sig på ett särskilt vis inte existerar (inte vad jag har märkt) och att det är så extremt oorganiserat överallt!

Jag tror inte att så många skulle bry sig något särskilt ifall jag bestämde mig för att hoppa av utbildningen. Några skulle väl notera det, rycka på axlarna och sedan bara ruska av sig det eller t.o.m. vara glada att jag försvunnit (ja, där finns åtminstone en person som jag kan tänka mig kan känna så, med tanke på hur denne behandlar mig).

Huvudsakligen mår jag sämst just nu på grund av att jag verkligen ha behovet att få vara själv. Jag får ju aldrig riktigt vara själv, för hela tiden måste jag gå iväg och äta bland stimmiga människor. Vara trevlig och social. Jag måste vara i skolan och prestera, stressas och må dåligt. Jag har funderat på om jag skulle ta och åka hem tidigare.. Men vad är det för mening med det? Det är mindre än två veckor kvar nu. Jag vet bara inte om jag orkar så mycket mer. Funderar verkligen på att inte gå till skolan imorgon, men jag vill ju se teaterföreställningen vid två. Men jag orkar inte med ännu en dryg torsdag ovanpå att jag mår skit just nu. Vill bara gråta. Önskar att jag kunde stänga ute folks prat och läsa på lektionen, hur lätt det nu är att smyga med det.. Särskilt eftersom boken jag läser just nu är så jävla stor!

Och så är det ju det där med CSN.. Kan inte vara borta från skolan för mycket om jag ska få pengar...
Blä. Det känns som att där är detaljer jag inte fått ur mig just nu, men det känns som att jag hoppar omkring överallt! Det är för mycket saker som snurrar runt i huvudet just nu. Jag behöver nog bara få vara själv, få vara med Christopher och få en ordentlig paus från det här stället. (jag ska bra genomlida en lång resa hem med tåg och grejer) Tyvärr så tycker ju skolor aldrig att man ska få ha lov helt och hållet och dränker en i uppgifter att göra över lovet. Fu.

Har internet!!

2015-11-03 | 22:24:00
Tänkte meddela att jag nu sitter här på mitt rum på internatet med mitt egna internet! Hade det med mig i resväskan tillbaka efter jag varit hemma i Skåne på höstlov.

Vi får se när jag orkar, känner för eller hinner sätta mig ner och börja blogga igen. Har inte precis rutinen inne längre, och i nuläget så vill jag ingenting. Vill liksom bara gömma mig någonstans, åka här ifrån och jag vet inte. Vilket är jättekonstigt, för det var åtminstone senast tidigare idag som jag tyckte att det känns rätt okej att vara här igen ändå. Kanske känner jag så här nu för att jag är så hemskt trött och för att sladden till min mobilladdare är kaputt, så jag inte kan ringa till någon eller skicka massa sms till Christopher.

Den där känslan att jag är trött på skrivarlinjen har smugit sig på igen också. Det är inte kul att ge respons, det är bara jobbigt. Jag kan inte ge respons på det viset som de andra gör. Jag bara läser en text liksom, tycker inte så mycket, kärar inte ner mig så himla lätt och eftersom jag är sådan perfektionist är det svårt att inte ge en massa motstånd till folk (man vill ju inte vara den som folk till slut ogillar). Det är ännu jobbigare att ge respons till texter som är skrivna på ett visst sätt, en viss stil, som man direkt känner att "det här gillar inte jag", "detta är inte min smak". Man märker rätt fort vad för stil vissa har när de skriver, och den är ofta återkommande, och det är så hemskt jobbigt!

Sedan är det extremt frustrerande att inte ha någon jäkla inspiration eller några idéer. Jag vet fan inte vad jag ska skriva om. Alla skriver bara om fester och grejer, och jag blir så trött på det och skulle aldrig kunna skriva något sådant. Det hade ju varit relativt enkelt. Men jag kan inte skriva texter om vanliga ungdomar, eftersom jag inte haft en vanlig uppväxt som alla de andra i klassen har haft.. Jag vet fan inte vad jag ska skriva. Jag vet inte vem jag är i skrivandet. Det är fan lättare att skriva dikt.

Visst kommer där fram texter, men jag finner inte den där texten. Min text. Rätt text. Blö.
Nu ska vi ju ha någon uppläsning på ett café nästa vecka också.. Men inte fan vet jag vad jag ska läsa upp då. Är det bara dikter som gäller då, eller vad? Har inte fått någon jäkla information alls, så jag vet ju inte ens hur jag ska förbereda mig inför det. Orkar inte. Ska kanske skita i att följa med eller något, helt enkelt.

Ja, då var allt det där sagt nu iaf.. Nu ska jag nog komma i säng..

God Natt.
 
 

The frikkin little things

2015-08-18 | 12:29:00
Alla dessa smågrejer som gör mig tveksam över om jag valt rätt skola trots allt. Det gör hela denna grejen att åka iväg ända upp till mitten av Sverige, långt ifrån mina närmaste, helt ensam, mycket, mycket jobbigare!
Men varför skulle något kännas lätt och rätt direkt? Om ens alls.

I nuläget känns det inte så himla bra faktiskt.
Att mötas av folk som jobbar på skolan som inte vet någonting om någonting på platsen de arbetar känns ju väldigt förtroendeingivande.. Denna halvdanna information som ges på både hemsida och utskick är löjlig, särskilt när skolan erbjuder en skrivarlinje. Personligen anser jag att informationen borde vara bättre uttryckt och utvecklad på grund av detta.

Det är för övrigt första folkhögskolan jag stött på som INTE erbjuder internet på internathemmen.. Okeeej? Hur tänkte ni där? Att de sedan inte informerar om detta, så man kan fixa så man har tillgång till internet när man flyttat in, är ju rätt elakt. Extra mycket för de eleverna som inte har en laptop, utan en stationär dator, och kan ta med denna till skolbyggnaden.

Det är inte klokt hur några småsaker kan få mig att tappa motivationen totalt, och jag behövde ju packa! Den motivationen vaknade jag faktiskt upp med, och fick lägga band på mig själv för att inte sätta igång direkt eftersom jag verkligen behövde äta frukost först.

Stor. Suck.
 
 

Glöm det!

2015-08-02 | 15:32:00
Visst är det underbart när folk som behandlar en lite som de vill och gör sig roliga över en börjar att be dig om tjänster och använda dig som någon personlig tjänare, eller sin mamma! Är så jävla trött på folk som utnyttjar mig och tror att jag ska finnas där och sköta saker åt dem. När jag sedan inte får något tillbaka för det ens och de fortsätter att behandla mig som om jag inte är värd nåt särskilt. Glöm det!

"The Story"

2015-07-27 | 19:13:47
All of these lines across my face
Tell you the story of who I am
So many stories of where I've been
And how I got to where I am

But these stories don't mean anything
When you've got no one to tell them to
It's true, I was made for you

I climbed across the mountaintops
Swam all across the ocean blue
I crossed all the lines and I broke all the rules
But, baby, I broke them all for you

Oh because even when I was flat broke
You made me feel like a million bucks
You do, and I was made for you

You see the smile that's on my mouth
It's hiding the words that don't come out
And all of my friends who think that I'm blessed
They don't know my head is a mess

No, they don't know who I really am
And they don't know what I've been through
Like you do, and I was made for you

All of these lines across my face
Tell you the story of who I am
So many stories of where I've been
And how I got to where I am

Oh, but these stories don't mean anything
When you've got no one to tell them to
It's true that I was made for you
Oh, yeah, well, it's true that I was made for you

Sommaren lider mot avsked

2015-04-23 | 17:00:40
 
Det är en glädjande tid på året då vi går mot varmare och ljusare tider. Humöret går uppåt och bekymmerna tycks lätta. Men i år blickar jag mot sommaren med en sorg i mitt hjärta. Jag har vetat ett bra tag att jag kommer bli klar på komvux till sommaren, att jag äntligen kommer få mitt slutbetyg. Vilket innebär ett avslut på en rätt lång period och snart en början på ett nytt kapitel. Ett kapitel med nya spännande upplevelser och lärdomar. Men med det nuvarande kapitlets avslut följer även avsked.
 
Det värsta avskedet är att jag behöver flytta och det är med en motstridig känsla dags för mig att i slutet av denna månaden säga upp min lägenhet. En plats som jag har varit mitt hem i mer än ett år. Det kändes tungt när jag flyttade ifrån min föregående lägenhet, men det känns hemskt att jag ska behöva packa ihop mitt liv igen och lämna en plats som jag trivts rätt bra på. Det är inte bara på grund av det faktumet att jag har flyttat så många gånger i mitt liv som det tar emot, det är att behöva än en gång inte höra hemma någonstans och att lämna en plats som varit min trygghet och skyddsplats och som jag haft många planer för men inte hunnit genomföra.

Flytten innebär även att jag inte kan fortsätta med mina cellolektioner, vilka jag ha kommit att verkligen uppskatta och glädjas utav. Jag har en stor vilja att fortsätta utvecklas som cellist och hade önskat att jag kunde få göra det med min nuvarande cellolärare som jag fattat tycke för. Att jag flyttar ifrån Ystad innebär inte slutet på att utvecklas inom cello, det finns cellolärare på andra platser, men att bygga en grund och relation med en ny person tar ibland tid och där finns inga garantier på att nästa lärare kommer att klaffa med mig lika bra.
 
Skulle jag skrivit om detta kanske en termin tidigare så hade jag kunnat fylla detta inlägget med fler avsked. Jag kan självklart skriva om fler saker som jag tar avsked utav, men det känns inte längre som att jag kommer att sakna dessa platser och saker längre. Det känns som att jag kommit fram till ett avslut. Det finns inte mer att ta. Jag tänker främst på att jag spenderat mycket tid på komvux. Men jag känner inte att det är en plats jag kommer att sakna något. Jag är trött på allt vad det innebär i nuläget.
 
I slutändan blir det hjärtskärande avskeden endast till min lägenhet och cellolektionerna. Men det är väldigt stora och motvilliga avsked, som jag gärna hade sluppit. Men så är livet, fullt utav avsked man inte vill ta. Fast jag känner mig till stor del redo att gå vidare nu, jag vill börja på nästa kapitel, ta ett steg framåt. Det kommer nya hem och jag tänker inte släppa det fortsatta lärandet inom cello i närmsta taget.
 

Låt mig få hinna leva

2015-04-17 | 15:53:00
Stanna. Stopp. Paus. Vänta lite.
Jag hinner inte med.
Det går för fort.
Jag hinner inte.
Det är för mycket nu.
Alldeles för mycket att orka.
Men jag orkar inte. Energin tar slut.
Snälla stanna. Sakta ner lite.
Jag hinner inte med.
Jag vill. Men jag orkar inte.
Det går inte.
Jag kämpar. Det måste gå.
Men det går för fort. Snälla vänta lite.
Vänta på mig.
Jag vill också hänga med.
Jag vill också göra en massa.
Vill också orka. Hinna.
Snälla lugna dig. Det går för fort.
Alldeles för fort.
Stanna upp.
Jag hinner inte leva.
Det är bara måsten.
Det blir för mycket. Jag orkar inte.
Inget blir gjort.
Inte ens det roliga. Det finns ingen ork.
Men jag vill. Men ändå inte.
Men samtidigt ändå.
Det krockar.
Det blir för mycket.
Lugn.
Låt mig leva.
Låt mig andas.

Stressad, ångestfull och nedstämd

2015-03-12 | 13:28:32
Denna veckan började rätt så bra med mycket motivation, och jag fick en hel del med matten gjord, och även några andra saker. Men sakta började humöret gå neråt igen, såklart. Jag kände mig lite nere vid något tillfälle varje dag, men det höll inte i sig särskilt länge, men igår sjönk det ner totalt!

Det började med att jag på morgonen kände äckelhetskänslor och en stark ovilja att behöva bege mig ut och träffa och vistas bland folk. Men jag var ju så illa tvungen, jag hade både sånglektion och ett möte med matteläraren på schemat. Det gick väl rätt så bra när jag var iväg och de jobbiga känslorna försvann när det var dags. Efteråt gick dock humöret sakta men säkert neråt hela tiden och all motivation bara försvann. Det blev ingenting gjort i varken matten eller psykologin som det var tänkt.

Idag vaknade jag med samma känsla. Känslan av att inte ha någon ork eller motivation för någonting och en ångest för att jag är i stort behov av att få ta en paus och bara slappna av, bara ett litet tag, men samtidigt vet att jag verkligen inte kan göra det eftersom tiden bara springer iväg och jag har hur mycket som helst som måste göras och som tar tid.
 
Jag vill bara att detta ska vara över snart, men samtidigt vill jag ha mer tid. Det är så mycket press, stress och ångest inför att hinna trycka in allt jag måste lära mig i matten och ovanpå det hinna samla ihop material och skriva på min vetenskapliga text i psykologin, som jag så hemskt gärna vill få ett A i.

Det var kanske dumt av mig att samla på mig så många aktiviteter denna terminen också, för de tar tid och energi. Men samtidigt så ville jag inte sitta och bara glo här hemma hela dagarna. För att överhuvudtaget orka kämpa behöver man ha något kul att göra under veckorna också.. Egentligen så ägnar jag väl inte så mycket tid åt aktiviteter ändå, men energin sinar i vilket fall som helst, och finns där ingen energi är det svårt att göra något annat, även om där finns tid.
 
Är bara så himla trött på att inte orka någonting, inte känna någon vilja eller motivation att göra saker och att inte känna den där glädjen för att jag har kreativa aktiviteter och saker att göra i mitt liv. Blir så trött.
 
 
För att väga upp ångesten lite kommer här en kanin med tjocka kinder och en med stora glasögon!

Har ingen tid

2015-01-28 | 11:47:45
I nuläget känner jag att det inte finns tillräckligt med tid till allt som ska göras. Det ska räknas matte, det ska städas, lagas mat, tvättas, diskas, göras ärenden, handla, det är aktiviteter, personer som ska träffas, papper, ansökningar, räkningar, mail och brev som ska skrivas, saker som ska fixas, blommor som ska vattnas, det är presenter som ska hittas och göras, en psykologiuppgift som ska börjas på, det ska tränas och ovanpå det ska man även hinna ta det lugnt, se någon serie och göra något kul helt enkelt, eller göra ingenting.

Men det är långt ifrån man hinner med allt som planerats. Helt plötsligt har dagen gått och det är dags att lägga sig. Vissa saker tar så mycket tid och energi också så det slutar antingen med att man inte hann med det mesta man hade tänkt, eller inte orkar göra något annat än att sätta sig i soffan och se på tv-serier.

Sedan är det en fråga om att känna en motivation eller psykisk ork för att göra vissa saker. Jag personligen blir rätt nere efter att ha gått några dagar helt ensam, utan någon stimulerande aktivitet och stora delar av dagarna spenderade framför någon serie eftersom man inte pallar något annat. Inte för att det inte finns saker man skulle kunna göra, som skulle kunna vara stimulerande. Men då handlar det om inspiration och att man redan är i en sits där man inte orkar något ändå, och få saker känns särskilt roligt i vilket fall som helst.

Skulle man sedan ha saker att göra, så känns det som att man inte hinner med allt annat som man plötsligt vill göra också! Som den där serien man ville se vad som händer härnäst i, den där lådan man tänkte sortera, det där spelet man vill spela, det där brevet man tänkte skriva eller de där bloggarna eller boken man fick lust att läsa.

Det är bara så dumt alltihop. Egentligen.

Trött på mänskligheten och vill ingenting för allt är jobbigt

2014-10-02 | 12:29:29
Jag är så trött på människor! Tycker att jag mest stöter på, eller har, mest ohyfsade, egoistiska och retarderade människor i mitt liv. Var finns alla människor som beter sig något sånär normalt? Som inte tror att de är bättre än andra, eller som faktiskt bryr sig om människorna omkring sig, åtminstone sina vänner. Ibland undrar jag hur vissa kan ha så mycket vänner omkring sig.
 
Vet inte hur många gånger jag sagt nu den senaste tiden att jag ger upp. Jag ger upp när det gäller att skaffa vänner, eller att ens lägga energi på att upprätthålla de såkallade vänskapsrelationer man har. Jag är trött på att vara den som bär det mesta eller hela lasset i en vänskap, jag är även trött på att försöka ge av mig själv, prata, synas och försöka hitta nya människor att släppa in i mitt liv, när de flesta beter sig som att de inte är intresserade av att lära känna nya människor.

För övrigt så ska allting vara så jobbigt nu igen, och jag känner att jag vill ingenting. Måste gå på en rättegång idag, för att skriva ett referat i Privatjuridik och jag känner att jag vill verkligen inte, även om jag tyckt att det kommer vara en intressant upplevelse. Jag känner ingen ork. Troligtvis för att jag måste anteckna en massa och när jag kommer hem måste jag få ihop ett 2-3 sidor långt referat, gärna direkt, så man inte glömmer allting. Sedan kan jag inte låta bli att oroa mig för att personen som är åtalad ska ge sig efter mig för att jag var på rättegången, beroende på om det blir stöld eller olaga hot så kommer den komma och bryta sig in hos mig eller hota mig med skrämmande grejer. Jag vet, jag är löjlig! :P haha.


Men jag måste strax bege mig så jag inte kommer för sent till det.. Får hoppas att jag inte går och blir hungrig mitt i allting, eftersom jag bara äter kvarg med banan och müsli nu innan jag beger mig. Det blev sen frukost, och jag känner inte att jag kan trycka i mig riktig mat just nu. Blä.
 
Wish me luck!

Brevvän med twist

2014-09-02 | 14:50:41
I helgen så skrev Sandra Beijer, som har bloggen niotillfem, ett inlägg där hennes läsare kunde ansöka om folk att starta någon sorts cirkel eller grupp med. Typ som en bokcirkel, filmcirkel, politisk cirkel osv. En tjej i Malmö tog initiativet att maila till alla oss i Skåne, iaf i närheten av Malmö, som hade kommenterat under inlägget att vi var sugna på detta och vad vi kunde tänka oss.

Jag kom med förslaget att starta en facebook-grupp så vi alla skulle kunna samtala och bestämma ett datum inför en storträff, där vi alla skulle träffas och prata om våra idéer. Det tyckte alla var en bra idé. Då var vi 21 stycken, i det samlade mailutskicket. Nu är vi 27 stycken i gruppen och vi ser ut att bli fler hela tiden. Folk fortsätter att droppa in.

När jag kom med mitt förslag så föreslog jag att tjejen som gjort initiativet skulle starta gruppen. Men eftersom inget hände och hon inte sa något själv frågade jag om det var okej att jag startade gruppen så att vi kunde komma igång. Så nu sitter jag här mer allt ansvar och drar i alla trådar för att saker och ting ska gå ihop. Mycket på grund av att ingen annan har tagit initiativet till det. Någon måste pusha på, särskilt eftersom vi plötsligt bara hade en vecka på oss, mindre t.o.m., att få veta om alla kunde ett datum som var uppe för träff.

Tror min mage börjar känna av att det är en massa och det finns en molande stress någonstans inom mig. Ju närmre vi kommer torsdagen, dagen tänkt för träff, desto mer stressad blir jag. Jag har flera gånger frågat om någon kan kolla upp de föreslagna caféerna i Lund och se så att det är möjligt att få plats ett 20-tal personer. Blir detta inte gjort är det svårt att träffas anser jag, för träff utan plats med så många människor går inte så bra. Tyvärr.

Dock är där flera som envisas med att vi alla borde träffas och i nuläget ser det ut som att vi satsar på en träff ändå, även om alla inte kan, och sedan rapporterar vi väl till resten. Det vill säga jag, troligtvis. Detta är tänkt som en spännande och kul grej. En chans att lära känna lite nya människor och kanske finna en eller flera nya vänner. Därför är det inte kul att jag får dra hela lasset av någon anledning och ingen svarar när jag frågar om de har idéer, om mina förslag är bra och om någon kan ta ansvar för en ynka liten detalj. Hur svårt är det egentligen?

Suck.

Vi får väl se hur det artar sig. Jag tycker redan det är jobbigt, på grund av andra anledningar, och det är svårt att förbereda sig mentalt inför något som inte blir ordentligt bestämt. Har ångest inför att träffa en massa nya människor som ska döma mig, för hur jag ser ut, eller redan ogillar mig för vad jag försöker göra med gruppen. Jag vill inte stå där och må dåligt för att ingen vill ha med mig att göra eller för att jag blir utstött. Orkar inte.

Kommer inte må bra av att gå så många dagar och bära på denna ångesten, men det är väl inte mycket att göra åt. Det är svårt att ändra inställning.. Särskilt när man är van vid att försöka lära känna folk, men andra inte verkar känna något behov eller vilja att lära känna mig.

Det här med vänner

2014-08-25 | 18:31:00
Jag ramlade nästan just precis över ett quotes-foto på pinterest som löd så här: "Friendship isn't about who you've known the longest. It's about who walked into your life, said "I'm here for you" and proved it."

När det kommer till kritan får jag med en stor sorg säga att jag inte upplever att jag har några vänner som stämmer in på detta. Så är det tyvärr. Jag funderade på att skriva detta på facebook, ge lite hintar till de människorna som ska föreställa mina vänner. Började faktiskt knåpa ihop något också. Men sedan var det något som stoppade mig. Vill jag vara någon fucking åh-det-är-så-synd-om-mig-ge-mig-uppmärksamhet-person? Nej. Inte för att jag skriker efter att folk ska skriva snälla saker om mig och lyfta mig till skyarna varje dag (som vissa andra gör). Jag vet faktiskt inte varför jag kände ett obehag inför att faktiskt publicera detta där. Jag gjorde det helt enkelt.

Det skulle kanske hända att någon tog illa upp, blev sur på något vis. Den tanken slog mig också och jag hade faktiskt börjat skriva ihop något gällande det och skulle inkludera detta i min status: "Skulle där vara någon som tar illa upp och känner, att "joho, jag finns visst där för dig", då är det nämligen så här att det är lätt att snacka, men så länge folk inte bevisar att de finns där för en genom att faktiskt finnas där" och sedan tog det slut där.

Vart ville jag komma med det sista då? Jo, det finns ett talesätt som går så här: "mycket snack, liten verkstad", det var detta jag hade i tankarna när jag skrev på den sista delen. Fast grejen är väl den att det är inte mycket snack heller. För när senast snackade jag med vissa av de här personerna, som ska vara mina såkallade vänner? När sedan satte de sig ner och tänkte "Jag ska skriva till Linda och se hur hon mår, kanske höra om vi ska se till att träffas, det var ju så länge sedan. Jag saknar henne och undrar vad som händer i hennes liv.". Jag undrar det jag, när de senast tänkte på mig.

Det är så jäkla sorgligt egentligen att tänka på att av de vänner jag har, de som inte pratat med mig på evigheter och de som faktiskt försöker träffas och så, inte ger mig den känslan av att de finns där för mig när det är svårt. Att de släpper sitt och kommer till mig. Pratar med mig. Ger mig råd. Umgås, eller ens stannar upp för att tänka på hur jävligt jag har det egentligen. Hur jag kämpar. Fast det såklart, merparten har inte ens en aning om vad jag varit med om det senaste året, de två senaste, mer till och med.

Jag fortsätter att hoppas på att de ska höra av sig, jag slutade för ett tag sedan. Orkar inte. Orkar inte bli besviken och sviken. Vill att någon annan ska tänka på mig först någon gång. Egentligen borde man väl bara skita i flera av dem, de är väl egentligen inget att ha längre ändå. Men det är svårt att släppa taget om något som har varit bra en gång i tiden, man tycker ju egentligen om dem, som personer. Inte hur de behandlar mig. Men hur de är när de är som bäst. Frågan är, tycker de ens om mig längre?
 

Du

2014-01-20 | 22:50:26
Din käke. Med dess speciella form. Som är böjd på något vis. Och kantig på samma gång. Eller kanske inte kantig. Men vass. Hård. Nej. Tydlig. En tydligt formad käke. 

När du ler. På det där speciella viset. Med ena mungipan lite högre upp. Samtidigt som du har glimten i ögat. Och så blinkar du åt mig.

Ditt hår. Med de fina lockarna. De vågiga lockarna. Mjuka. Böljande. Som är mörka på vintern. Och ljusa på sommaren. Ditt mjuka, fluffiga hår. Som är anledningen till smeknamnet jag gett dig.

Dina händer. De stora händerna mina drunknar i. Som tar på mig kärleksfullt. Smeker mig på kinden. Torkar mina tårar. Och omfamnar mig tillsammans med dina armar. De manliga händerna. Med de synliga ådrorna. Som jag gillar att pilla på. Med de typiska pianofingrarna.

Du. För att du är en hel människa. Inga delar som man plockar ut. För att du finns. För mig. För att du är fin med dina skavanker. För att du får mig att må bra. För att du gör mig till en bättre person. För att du har en lugnande inverkan på mig. Men mest av allt. För att du är min. Och för att du är du.


Att du slutade vara en del av mitt liv var det bästa för mig

2014-01-20 | 20:26:00
Jag har kommit fram till att det är väldigt, jäkligt bra att vi inte är vänner längre. Att vi inte ens är bekanta längre. För du hindrade utvecklandet av mig som person. Jag kunde inte utvecklas så länge jag hade dig i mitt liv. Du fick mig mest att må dåligt och känna att jag var dålig. Allt jag gjorde var fel. Jag hade aldrig rätt. Allt var som du sa. Du var alltid bäst. Samtidigt som det alltid var mest synd om dig. Trots det kallade du mig för martyr.

Jag mår så mycket bättre utan dig. Att inte ha dig i mitt liv längre är ingen förlust på något vis. Du är bara en jävla snobbig översittare! Som tror att allt kretsar kring dig. Jag tycker faktiskt synd om dig. Det är synd om dig. Du ska vara så jävla smart, men ändå är du så hemskt, otroligt dum. Hur går det ihop? Det är synd om dig.

Förstår inte hur jag kunde tycka om dig. Hur vi kunde vara vänner. Hur jag kunde bli kär i dig. Samtidigt förstår jag väl ändå varför. Men det är så dumt. Varför sätter man sig själv i en sådan situation. Jag var blind. Då. Men inte längre.

Men jag är ändå tacksam. För du hjälpte mig sätta ribban. Du hjälpte mig veta vad jag inte vill ha. Och vad jag vill ha. Du stärkte mig. Samtidigt som det är så frustrerande att jag aldrig får chansen att "ge igen". Vilket skulle krävas att vi har kontakt. Vilket jag inte vill ha. Jag bryr mig inte om konsekvenserna. Som betyder att jag skulle förlora dig. Vilket skulle hända om jag verkligen satte ner foten och sa som jag tycker. Men om man bryr sig så lite om en person. Då ska man inte ha den i sitt liv ändå.

Nu är det så här det är. Du finns inte i mitt liv. Jag kan inte käfta emot. Men det viktigaste är att du inte är en del av mitt liv längre. Och förgiftar mina tankar, känslor och hela mig som person.

Jag är jag. Du är du. Vi har ingenting med varandra att göra. Längre. Det är inte längre vi. Vi mot världen. Som det var då. Eller en bit av världen var det bara. Fast den biten var världen inom våra termer. Vi lever inte i den världen längre. Så vi två är totalt meningslösa. Vi tillsammans fyller ingen funktion.

Tack för tiden vi hade. Vi behövde nog varandra då. Jag behöver inte dig längre. Du hade kanske behövt mig. Men du valde att göra dig av med mig. Och för det är jag dig tacksam. Så tack, för att att du gjorde det jag inte riktigt kunde. Tack, för att du inte finns i mitt liv längre. Tack. Och hej!

Tidigare inlägg